jag måste börja skriva för nu sluter jag mina läppar, och tungan låter jag ligga slapp i munnen.

att andas är en omöjlighet när du är nära ( men så långt ifrån )

delar upp mitt liv i olika världar, vilken som är min egen, vilken som är sann, det vet jag inte längre.

jag önskar att någon kunde bära mig uppför trapporna, jag önskar att någon kunde andas för mig, jag önskar att vara nära.

att se världen med dessa nya ögon, ur detta nya perspektiv tar kål på mig, jag överrumplas och solen skiner över trädtopparna, bländar mig, på himlen ser jag dig, like me.

jag kan inte prata, allt för mycket skulle blottläggas, 

skrattar och gråter om vartannat,